albuminspelning

TEXT FRÅN STARTSIDA

Albumet Kattdjur är ett DIY-projekt (skrivet, inspelat och mixat av en och samma person). December 2019 startade inspelningen i en källare vid Fridhemsplan och februari 2022 skickades mixarna på mastring. Inspelningen genomfördes också i en stuga söder om Kalmar. Initialt planerades liveshower vid sidan av inspelningen. Jag inser i efterhand att det upplägget inte var realistiskt. Jag skulle aldrig hunnit upprätthålla båda processerna samtidigt.

FORTS. STARTSIDA

Men coronapandemin bröt ut i mars, 2020 och "löste" det problemet. Hela Sverige, musikscenen inkluderad, tvingades då in i en lång iskall social vintertid. All livemusik stoppades. För mig innebar perioden ett naturlig tillfälle att fokusera enbart på inspelningen. Perioden fungerade också som ett "socialt alibi" för min socialt isolerade inspelningsmetod. Jag sticker inte under stolen med att det var skönt att kunna säga "jag passar på att spela in musik intensivt nu under en period, man kan ju ändå inte giga eller ens träffas". Inledningsvis frodades lyckan i mitt liv då jag kunde spendera mycket tid på musik och träning, och då inspelningsmetoden skänkte total kontroll över slutresultatet. Såklart finns det baksidor med alla metoder. Det är inte sunt att få det precis som man vill. Med blicken fast på slutmålet, debutalbumet, frågade jag mig själv hur ska jag kunna skapa ett intressant och allmänt accepterat sound ensam?

REFERENSLYSSNARE

Ett sätt att räta ut det frågetecknet blev att låta vänner lyssna på mixarna. Både musikerkollegor och vanliga musiklyssnare fick fungera som referenslyssnare. Det ska sägas att det var väldigt jobbigt att visa upp låtarna. Särskilt då de var halvfärdiga. Men det är också en absolut nödvändighet att ta hjälp av referenslyssnare för att åtminstone skapa ett okej sound. 

En insikt är att enbart situationen då man lyssnar på verket tillsammans i tystnad skänker mängder av insikter. Du vet känslan av att stå framför spegeln och prova kläder inför en utekväll. Ensam framför spegeln får man en viss känsla. Du kan försöka fantisera hur känslorna kommer landa när du och outfiten möter vimlet, men det är först då du dyker ner i utelivets sorl som du vet. Jovisst, man ska inte bry sig allt för mycket om vad omgivningen tycker. Det är inte min poäng. Poängen är att alla sociala sammanhang färgar ditt känsloliv på ett unikt sätt. Som att alla närvarande personer tillsammans skapar en atmosfär som belyser allt och alla som närvarar i situationen på ett särskilt sätt. Lite som en gammal glödlampa som står och lyser i ett vitt rum. Den kastar ett ljus på sin omgivning som är präglat av en gul nyans som får de vita väggarna att framstå som benvita. Det är därför viktigt att våga släppa in socialt ljus i processen. För att helt enkelt se verket bättre. I slutänden är upplevelsen av verket en överenskommelse mellan alla som har upplevt det, så det är sunt att våga kasta sig ut i lyssnarnas åsiktshav i ett tidigt skede. Ibland är åsiktshavet iskallt, ibland rent av behagligt. 

UTMANINGAR

Det var lika utmanande som lärorikt att arbeta mot ett långsiktigt mål. Projektet har lärt mig mer om mig själv och i synnerhet om min motivation. En stor utmaning var något grundläggande, nämligen att spendera tid på det som tar projektet framåt. Min hjärna vill gärna arbeta, men de starkaste belöningarna uppnås inte alltid av de mest effektiva sysslorna. Om jag låter min hjärna göra som den vill väljer den att skapa nya låtar. Idiotiskt och slöseri med tid, javisst! Men så flödar dopaminet i min hjärna, så det är bara att lära sig arbeta med, och ibland runt, det. Störst utmaning var det då jag startade arbetet på morgonen (onsdag, lördag och söndag då jag inte gick till min arbetsplats). Lösningen blev att arrangera tydliga dagsrutiner. Snabb frukost följdes av jogging och/eller träning. Sedan slog jag mig ned vid datorn med en kaffe och en mumsbit (dadel med jordnötssmör). Det kickade igång systemet så kroppen kändes som en dieselmotor. Jag hör vad du tänker. Utmaningen förflyttades ju bara! Nu skulle jag istället gå upp obekvämt tidigt och träna. För mig är den tröskeln många gånger lägre än att gå ned i källaren, sätt mig framför datorn med mitt morgontrötta sinne som enda sällskap och jobba med ett projekt som förväntas färdigställas först om 1 - 2 år. Projektet lärde mig alltså mer om min motivation, och det krävde lyhördhet och nyfikenhet om mitt känsloliv.

SIDOSPÅR - Särskilt utmanande är det att spela in nytt material. Inspelningssituationen väcker prestationsångest. Särskilt vid inspelning av sång och gitarr. Rösten känns tunn och trist. Fingrarna som ska dansa över gitarrhalsen rör sig smidigt som fem tjocka Kabanoss-korvar. Allt låter skit helt enkelt. Jag blir alltid lika genuint förvånad då jag en halv- eller heldag senare lyssnar på inspelningarna och upptäcker att de låter okej eller till och med bra. Märklig upplevelse. Lösningen på ångestproblemet är att ignorera känslan och forcera fram handling. Dvs spela in så mycket jag orkar. Jag har lärt mig att inspelningssituationen gör mig extremt kritiskt och att känslan inte står i proportion till verkligheten. Prestationsångesten försätter mig i ett tillstånd varifrån jag känner mig otillräcklig. Känslan drabbar mig även under livespelningar ibland. Under livespelningar är coping strategin att försöka försvinna in i musiken genom att mentalt zooma in på  musikens gung. Gör jag så, så flyter prestationsångesten ut i medvetandets periferi där det hör hemma. Gör jag inte så, så är livespelningar enbart en tekniskt utmanande lindans där jag lätt faller ner i ångest. Är jag väl förbered kan jag leva mig in i låtarna och göra dem rättvisa. 

PROCESSEN

Jag arbetar i muisk-programmet Logic. Arbetet med låtarna startade med att skapa ett ljudspår med trummor som med ett enkelt komp håller takten för den aktuella låten. Jag spelar tajtare till trumljud än till click. Sedan spelades slask-gitarr och slask-vocals in (provisoriska). Fanns inte färdig text för ett visst parti av en låt så snubblade jag fram fraser över tungan som passade rytmiskt. Det viktigaste var att rytmen och melodin i sången fanns där så jag kunde arrangera bakgrundsmusik runt det. Detaljer i texten kan man alltid justera senare. Sedan lekte jag loss med basslingor, pads, trum-fills, gitarr-fills etc. Huvudmålet med den processen är att tidigt skapa en helhetskänsla av låten och höra om den rör sig framåt på ett intressant sätt och i lagom tempo. Precis som för bra skönlitteratur måste de första sidorna direkt greppa tag om lyssnaren och sedan lyckas hålla kvar greppet. 

Jag förstod tidigt att det är svårt att arrangera pop/rock-musik . Dels måste det hända saker hela tiden men utan att lyssnaren blir stressad. Det ska också presenteras små detaljer långt bak, eller ute i hörnen i ljudbilden för lyssnaren upptäcka först efter 10 - 20:e lyssningen. Jag förstår att jag inte lyckas till fullo, men jag har gjort ett tappert försök.

Trummor till Allt blir som man tar det spelade jag in 2009.  Utöver låtarna Brinner och Från oss till nu, där fantastiske Daniel Berge spelar, är trumljuden samplade från inspelningen genomförd 2009. De flesta trumljuden är alltså samplade. Dock lades mycket tid på att  "humanisera" trummorna. Virveln släpar och driver på, och anslagen avviker från takten på ett sätt som efterliknar en riktig trummis. Jag vet hur analoga trummor ser ut i en ljudfil. Man blir chockad över hur något som låter så tight kan ligga så långt från musikprogrammets grid. Ibland spelar jag in mig själv då jag spelar  hand-trummor mot en bordskiva eller liknande. Sedan programmerar jag trummor efter det. Gunget är en känsla och går inte att tänka sig till. Magkänslan agerar kompass.

Inledningsvis var låtval och texter ej klara. Då som nu har jag mängder av låtidéer liggandes. Utmaningen är att bestämma vilken låt som ska färdigställas. En låtidé kommer vanligtvis i en enda ketchupeffekt om ca 3 - 10 min och spelas in på mobil eller dator. Då fångas låtstruktur (ackord, sångmelodi och rytm) och låttext (textfraser och tema) och det med inspiration och intuition som hov. Färdigställande av låtar gör dock anspråk på mycket tid. Det är textförfattandet som tar tid. Texten ska på ett ordekonomiskt sätt föra handlingen framåt, låta schysst att sjunga, innefatta tankfulla fraser, snärtiga fraser, väcka känslor, väcka tankar och alltihop spikas ihop med rim. Jag inbillar mig att utmaningen påminner om den visuella utmaning som Pixars animatörer står inför. Animatörerna ska, en programering i taget, få en virtuell kropp att röra sig helt naturligt, och samtidigt presentera figurens unika karaktär. Minsta fel och publiken kommer uppleva figurens rörelser som stela och fejkade. Samma gäller för textförfattande. Varje textrad måste kännas naturlig, men ändå förmedla något komplett.

Inledningsvis var arbetsnamnet "Snickare i grunden". Jag ville göra ett album som hämtade kraft ur mitt ursprung som arbetarklass-lantis och min personliga resa därifrån. Det gick inte. Låtarna kvävdes av att konceptet uppmärksammade Min resa. Innehållet blev lika korrekt som tråkigt. Lite som att magin i texterna plötsligt låg i att allt handlade om mig. Helt plötsligt var det min historia som avgjorde låtformen (antal verser, refränger, stick och låtlängd). Jag släppte det och bestämde att musiken avgör låtform. Jag skulle gärna skriva låtar med 10 verser, men få vill lyssna på det. I tidigare verk har det fokuset/behovet inte uppstått. Album-inspelningen befäste att för mig handlar låtskriveri om att ta något äkta, autentiskt och presentera det på ett så underhållande vis som möjligt. Så mig-fokuset opererades omedelbart bort från projektet som vore det en kreativitetens cancersvulst.

Många av album-låtarna är gamla. Det föll sig naturligt att försöka skapa en känsla av ungdom i soundet även om mycket vatten har passerat under broarna sedan min 20-¨årsdag. Albumet var på sätt och vis en gåva till mitt 20-åriga jag. Det var mer ett album jag vill ha gjort än ett album jag ville göra. Det kom några år för sent, men hellre att saker hamnar på rätt plats än att det kommer fram fort. Nu är samvetet rent och jag är fri att skapa ett album nr 2 som kommer sitta som en skräddarsydd kostym runt mina nuvarande referenser och gå i mer mogna färger.

KATTDJUR

Ursprungsidén var Snickare i grunden. Men detta ändrades då katt-temat genomsyrade projektet. Jag har motiverat album-namnet för mig själv genom följande motiveringar:

1. En låt som initialt ingick i albumet heter Kattdjur,

2. I låten Djungelns konung speglar ett lejon samhällets kraftfulla, och många gånger blinda, statusjakt.

3. I låten Jag kommer tillbaka symboliserar en tiger rädsla.

4. Albumet är ett soloprojekt.

Låten Kattdjur fimpades längs vägen. Text och musik är klar, men inspelningen blev endast 1/3 färdig. Låten får dyka upp på framtida album. Kanske Kattdjur Vol.2..

5:E MOTIVERINGEN

Avslutningsvis vill jag framföra en 5:e motivering till albumet som förtjänar mer utrymme. Jag har sedan tonåren, inför mig själv, varit noggrann med varför jag gör saker. Jag ville inte bli en person som var fångad och tanklöst formad i kulturen som rådde vid platsen jag råkade växa upp vid. I sådana fall skulle det vara ett medvetet val. Idén om att bli en kosmopolit växte sig stark tidigt. Jag ville uppmärksamma kulturens förgivettaganden och utmana mina egna beteenden. Beskrivningen är givetvis en efterhandskonstruktion. Då jag befann mig i situationen var enda spåret av det faktumet en drift i mitt känsloliv. Driften skapade subtila förändringar i hur drömmarna utformades och hur jag betedde mig i diverse sociala situationer, vilka skapade stora förändringar på lång sikt. Men det ser jag först då jag blickar tillbaka många år efteråt.

LÄRDOMAR

I februari 2022 var arbetet slut och mixarna skickades till Stefan Boman för mastring.

Det var lärorikt att jobba med alla musikinstrument. Att upptäcka hur mixens alla beståndsdelar (textens innehåll, sångfrasering, körer, trummor, gitarr, bas, piano, pads) tillsammans skapar en helhet. Att låta stämmornas toner röra sig mer, att höja trummorna i mixen eller att låta gitarren göra ett fill förändrar upplevelsen av samtliga övriga element av mixen. Alla delar bidrar med olika fundament, men står likväl i direkt relation till varandra. Minsta förändring i en del förändrar hur en annan del bidrar till helhetsupplevelsen. Definitionen av komplexitet.

Något jag kommer arbeta annorlunda och hårdare med i framtida produktioner är att rensa i mixen. Exempelvis händer det något för mycket i mixen på Jag kommer tillbaka. Stefan Boman som mastrade snävade av mixen något i ett flertal låtar, vilket räddade helhetsintrycket. Mina mixar var än mer röriga.

I framtiden kommer jag också arbeta mer strukturerat med stämmor och körer. De ska ljuda brett över hela ljudbilden. Exempelvis i Bryggan på låten Sångerna som sjunger oss framträder en stämma mer till höger i ljudbilden. Den borde smetas ut mer och placeras i båda hörnen av mixen.

Arrangering av rytmparti och bas är inkonsekvent i låten Söt-salta minnen. Låten tappar fart. Dels mellan intro och refräng 1 p.g.a. hur baskaggen spelar och dels i refräng 2 och 3 då basen ändrar spelmönster. Vidare gungar refrängen i låten Djungelns konung bättre live, framförd endast med gitarr och sång, än i studioversion med mängder av instrument. Ett misslyckande. Trummor och bas borde fått mer utrymme i mixen och trummorna borde spela rakare i refrängerna. Det skulle tillföra mer gung. Att förenkla genom att ta bort saker skulle bidragit till gunget i refrängen. Killat mina darlings så att säga.

Avslutningsvis borde jag kortat ned låten Söt-salta minnen något (och gör så live). Efter refräng 2 tar det för lång tid innan sista refrängen kommer. Även låten Rom, Riga & Marseille skulle må bra av att kortas ned. Dock finner jag bara en förändring och den skulle tjäna endast ca 10 sek, och låten skulle må bra av att vara 1 min kortare. Utöver det är jag nöjd med låtformerna.

TACK!

Jag vill tacka Adam Post som spelar bas på låten Brinner och Daniel Berge som har spelat trummor på låtarna Brinner och Från oss till nu. Sedan vill jag tacka alla referenslyssnare. Ni vet vilka ni är. Tusen, tusen tack!